VÄRDET AV EN ARBETARKLASSBASERAD VÄNSTER

Dagens moderna öppet socialistiska och utomparlamentariska kamp lider av ett tabubelagt och ignorerat problem. Arbetarklassen är alienerad och står främmande inför den.

Skälet till detta diskuteras ständigt inom olika socialistiska grupper, många hävdar att det är för att de svenska arbetarna inte känner sig manade p.g.a. "välfärden" och det "trygga läget", något som åtminstone jag ser som skitsnack av högsta grad, då arbetarklassen är precis lika utsatt som förut. Ser man tillbaka på utvecklingen sedan 70 talet så ser man hur arbetsrätten urholkats alltmer. LO fortsätter förråda sina medlemmar, företag flyttar utomlands, vi har en växande arbetslöshet, dåliga arbetsmiljöer, dåliga skolor, dyr tandvård, sjukvårdsköer, misslyckad integration, en utbredd rasism. Ja tamejfan det mesta i "Välfärdssverige" är en jävla lögn som främst påverkar arbetarklassen.

Trots det så står arbetarna fortfarande främmande för vår rörelse.
För mig så är det ganska enkelt att se varför vi misslyckats locka våra kamrater. Vänstern har blivit en cirkus av små grupper som slåss för skitsaker som t.o.m. får Aftonbladets överbetalda kolumnister, rödvinsvänstern & finkulturens små proffstyckare att verka som de har fötterna på jorden och kan sin sak.

Denna produkt - "vänsterkulturen" - är skapad främst av den subkulturella strukturen som vänstern lider av. Denna vänsterkultur är dominerad av personer med över- och medelklassbakgrund, med en överhängande del av dem från universitetsvärlden - en sfär som sedan länge är känd för att låsa ut och alienera arbetare. Knapp 15 % av dagens studenter kommer från ekonomiska bakgrunder som värderas som arbetarklass.

Det är även denna kultur som satt vänstern i ett stereotypt fack där socialister framställs som förvirrade ungdomar med en viss klädsel och en viss attityd. Att de flesta arbetare därför tycker socialistiska organisationer verkar oseriösa och ointressanta idag ska man därför knappast se som en chock.

Man bör nämna hur denna rekrytering från detta träsk leder till problem i direkt relation till klasstillhörighet. Som exempel bör man t.ex. nämna den f.d. aktivsten från Stockholm, Sophie Mörner, som är dotter till en av Sveriges rikaste familjer, en familj som förutom att vara adlad även är tung aktör i samma koncern som äger b.l.a. Willy´s, Åhlens, Spar/Eurospar, Dagab, Axfood m.m. Har man den klassbakgrunden kan man inte ha de grundstenar och erfarenheter för att föra en militant socialistiskt kamp. Då handlar det bara om ett behov av uppmärksamhet, en tonårsrevolt mot stenrika parasiterande föräldrar.

Dessa miljöer ska inte vara rekryteringsområden för socialister. Om det är universiteten vi fortsätter vända oss till så kommer det till sist leda till ett fritt spelrum för högerextremister bland arbetarna. Dock så är denna kritik vi riktar tabubelagd idag - och skälet är ganska givet - det är för få arbetare med i kampen och det är medelklassen som är tongivande. Om än omedvetet så är det osynliga klassförtrycket, den medfödda intellektuella klasskulturen inom medelklassen, som tar plats från arbetarna på möten och i det offentliga rummet och stöter bort dem från att söka sig till organiserad kamp. Bara en sån sak som språkbruket bland medelklassen kan göra att en vanlig knegare känner sig ovälkommen och "fördummad". Det är sådana situationer som måste stoppas.

Den socialistiska rörelsen får aldrig hamna i någon sorts accepterat läge som semesterort och upprorstid för borgarungar att leka världsförbättrare. Att den på vissa falanger blivit det säger bara att det nu är mer aktuellt än någonsin att kasta ut medel- och överklassen och istället ta in städaren, postisen, den arbetslöse, blatten, svennen, de som har verkliga skäl att se en ekonomisk omfördelning av samhället. Och det är där jag anser att all vår energi ska läggas, skit i universiteten. Det är på gatan och golven som socialismen har en riktig innebörd.

Självklart så skall diskussion föras seriöst om hur pass relevant klasstillhörighet är och vi säger inte att en välmenande medelklass inte är välkommen. Men det är arbetarklassen som alltid ska vara ledande, det är bara när man har de kulturella, etniska och ekonomiska hörnstenarna i att vara arbetarklass som man bär och kan framföra den militanta och verklighetsbaserade analys som behövs för att radikalisera och återaktualisera socialismen.

Det är också bevisat att det är arbetarklassen som har medlen och styrkan att kunna genomföra sina egna förändringar. Klasskampen kan bara föras av arbetarna själva!

Historien visar tydligt på detta faktum. I de socialistiska projekt där något annat än arbetarklassen fått vara tongivande så har rörelsen oftast blivit förråd, splittrad eller övertagen av de "intellektuella" till sist och genomfört hierarkiskt och orättvisa sociala system. Det senaste kan man även urskilja bland en hel del vänstergrupper som öppet kan vara fördomsfulla och t.o.m. föraktande mot arbetarklassen.

Ett fältexperiment i verkligheten för att upptäcka dessa strukturer är så enkelt som att se vad samhällstuderande som generellt är mest politiska, har för syn på t.ex. IV eller Fordonsstuderande eller andra linjer med praktisk inriktning. Generellt är synen oftast att den senare gruppen ses som primitiv, okunnig, ointelligent mm. Klasskillnaderna syns tydligt i övrigt också, i språk, i hur man ser på framtiden, tron på förändringar m.m.

Och faktum är klart att de framtida socionomerna är de som tar åt sig etiketten ”vänster” men det är de som inte klarar av skolan, hoppar av eller väljer arbetaryrken som är den framtida arbetarklassen. Det är till dom de socialistiska argumenten bör rikta sig men ”vänstermuppar” kan t.o.m. vräka ur sig att dessa är ”nazistiska” (!) eftersom dessa grupper ofta är snett könsfördelade.
Det är där problemet ligger. Och det är där man också kan lägga märke till det strukturella föraktet inom många vänstersekter mot all (eller viss) sorts arbetarklass också fortsätter efter skoltiden. Medelklassmönstret finns helt enkelt alltid kvar och förstör socialismens trovärdighet.

Däremot har en bred organiserad arbetarklass inom vänsterrörelsen visat på effektivt resultat. Med bred så måste man också tillägga att inte bara bred som vänstern oftast ser den - en blandning av en massa minoriteter – utan även bred som i att även heterosexuella, vita, arbetarklasskillar lockas till klasskamp, jämlikhet och solidaritet.

Man bör lyfta fram de organisationer och aktiviteter som lyckats göra detta som alternativ till den vänster som nu satt tongångarna under 90-talet. T.ex. så kan man tydligt på internationellt plan se hur projekt baserade på bredd och riktig klassbasering har trängt undan små skumma studentgrupper. Främst kanske de militanta strejkerna i Sydamerika och sydeuropa där de tydligt märkt nyttan av en riktig bredd istället för en sekterism. Där är klasskampen så uppenbar att den sedan länge är ett kulturellt mönster, ett avtryck, bland arbetarna. Man bör också se längre bak i historien till antifascistiska Red Action och se hur de byggde upp ett nätverk genom strejkerna i kolgruvorna och det var t.o.m. kanske just för sin kritik mot student-vänstern som de lyckades med detta: attrahera arbetarna.

Det är några exempel som visar på hur starkt och effektivt vänstern kan förändras, om man bara vågar kritisera och analysera det träsk som idag dominerar i Sverige.

Men man ska inte förskjuta alla grupper! Fackföreningar här i sverige och några få grupper har insett problemet på samma sätt som vi i RF. Bland annat kampanjer för papperslösa invandrare är ett strålande exempel på hur vänstern bör förändras och inrikta sig på arbetarklassen och direkta, opinionsbildande resultat. Projekten för gratis kollektivtrafik är också bra exempel för sådant socialister bör syssla med, direkta resultat. Inget flummeri, utan sånt som folk faktiskt bryr sig om.

Man ska inte heller tro att det inte finns en låga bland vanligt folk för sådana frågor, kommunals strejk förra året är ett lysande exempel, även om det som vanligt blev strypt av klassförrädarna i LO, pekar på hur vanligt folk har fått nog. Det är vi som ska vända oss till dem som kamrater, det är dags att inse det nu. Inga mer frågor om könsbehåringens vara eller inte vara eller annat trams. Om vänstern inte kan tolka hur förbannad och desperat många inom arbetarklassen idag är och vågar vända sig till den/oss så finns det faktiskt inget skäl att vara socialist, då benämner jag mig hellre bara som arbetarklass.

Våran slutsats är därför att dagens vänster måste förändras, den måste breddas, och den subkulturella prägel som idag finns på vänstern måste tas bort för att hindren för en framtida militant utveckling ska fortgå!

Vänstern är död – leve arbetarklassen!