[100129] Crashcourse i politikerförakt i Aspudden


(Foto: aspuddsbadet.wordpress.com).

2006 lämnade kultur och idrottsförvaltningen i Stockholms kommun besked att det ideellt drivna Aspuddsbadet i Hägersten söder om Stockholm skulle läggas ned. Badet öppnades 1919 som ett renlighetsbad i arbetarstadsdelen Aspudden, fram till 1986 drevs det av Stockholms stad. 1986 talades det om att badet skulle läggas ned, de som var anställda på badet då erbjöd sig att ta över driften och Aspuddens badhusförening bildades. Man kom överens med staden om att driva badet och ta hand om underhållet, stadens enda förpliktelse var att inspektera badet varje höst. Föreningen drev badet framgångsrikt fram till 2006 då man begärde att få låna pengar av staden till att renovera upp badet, bland annat behövde reningsanläggningen bytas ut. Den borgerliga majoriteten tog beslutet att istället för att låna ut pengar till badhusföreningen så skulle badet rivas.

I och med det beslutet så började en långdragen kamp för att rädda det av många älskade Aspuddsbadet, Föreningen Rädda Aspuddsbadet bildades. Sen dess har kampen pågått med allt ifrån torgmöten med badtunnor och röda skynken från aspuddsbornas fönster till överklagande efter överklagande i olika politiska instanser. I september i år så tog alliansen med kultur och idrottsborgarrådet Madeleine Sjöstedt (610517-6066) (FP) i spetsen det slutgiltiga beslutet om att riva det gamla arbetarbadet.

Måndagen den 28:e september inledde föreningen Rädda Aspuddsbadet en ockupation av badet. Ockupationen hade redan från början ett stort stöd i närområdet och de närmaste dagarna strömmade hundratals människor till för att visa sitt stöd för ockupationen. Möbler, mat, pengar och filtar skänktes till ockupanterna. Redan den första morgonen så kom tjänstemän från idrottsförvaltningen för att inspektera det hela, ockupanterna bad dessa att lämna badet och de respekterade detta. Det är första och enda gången som idrottsförvaltningen har respekterat medborgarna i Hägerstens vilja, Under resten av kampen har överklaganden slarvats bort, protokoll har inte förts ordentligt och framför allt så har Madeleine Sjöstedt resolut vägrat att föra någon som helst dialog med vare sig aktivisterna i Rädda Aspuddsbadet eller med den gamla badhusföreningen. Hon har enbart fört en envägskommunikation via sin blogg. Aktivister och badhusvänner har gjort allt för att få hennes uppmärksamhet genom att maila henne och skriva kommentarer på hennes blogg, kommentarer som raderats så fort de varit för obekväma.

Aktivisterna har valt att kalla sig för badvakter och man har hela tiden försökt att ha en öppen dialog med politiker, polis och press. Stormöten har hållits varje söndag där alla varit välkomna att dyka upp och lämna sin åsikt, en stående inbjudan har funnits till politikerna i stadsdelsnämnden, den ända som dykt upp är Stefan Nilsson från miljöpartiet. Man har gjort allt för att bilda opinion för sin sak vilket har lett till ett utbrett stöd i stadsdelen, endast ett par reaktionära bostadsrättsinnehavare i bostadsföreningen bredvid har försökt att sätta sig på tvären. Resten av befolkningen har istället besökt många av de uppskattade konserter, utställningar och filmvisningar som hållits i badets bassäng. Kampen har nämligen inte enbart handlat om ett badhus utan har även varit en protest mot den odemokratiska förtätning och gentrifiering som sker i Hägersten och andra av Stockholms närförorter. Man har önskat sig en kulturell mötesplats för att bygga en närmare gemenskap inom stadsdelen.

Morgonen den 25:e november så stormade polisen badhuset och grep de badvakter som befann sig där inne. Grannarna som såg vad som hände började spela hög musik ut mot badet och fyrverkerier lyste upp gryningshimlen, efter bara minuter började aspuddsbor komma till badet för att protestera mot vräkningen. Hundratals människor protesterade sedan under dagen utanför polisens avspärrningar medan hantverkare tömde och plomberade deras älskade badhus. Efter det vaktade badvakterna badet dag och natt för att vakta det från att rivas innan den senaste av överklaganden blivit behandlad. Måndagen den 7:e december började så rivningsarbetet med badet och hela den k-märkta inredningen slogs till småflisor av rivarna. Badvakterna fortsatte dock att vakta badet så att inga grävskopor skulle kunna nå fram till badet, man resonerade att så länge badet står kvar kan vi återställa det invändigt. Man blockerade gatorna med bilar och kedjade fast sig varje gång det verkade som att grävskoporna var på väg. Natten till torsdagen den 10:e december så fick badvakterna dock se sig besegrade och man bestämde sig för att ta ett värdigt farväl av badet. Vid midnatt så bröt drygt 80 personer polisens avspärrningar och gick fram till badhustrappan för att lägga ned rosor och sörja och Rädda Aspuddsbadets presstalesman Ola Schubert höll ett kort tal.

Föreningen har beslutat sig för att fortsätta kampen för en fri mötesplats i Hägersten och en mer demokratisk förtätning av stadsdelen. Bland annat har man ordnat ett medborgarmöte med drygt 160 deltagare i början av januari. Under hela ockupationen har organiserade socialister från i stort sett hela den utomparlamentariska vänstern som bott i området varit delaktiga i arbetet och det har varit oerhört givande att se hur vanliga opolitiska människor har fått upp en brinnande kamplust med redan kämpande socialister och arbetare.

Nedan följer en intervju med en av de socialister som var med från ockupationens första dag:

RF: Berätta om hur du blev delaktig i ockupationen av Aspuddsbadet

S: Jag bor i Axelsberg i Hägersten och har följt kampen för badet på håll via främst lokaltidningar, men när beslutet om att badet skulle rivas kom så pratade jag med några kamrater om ifall vi skulle göra ett försök att ockupera badet. Vi tog kontakt med föreningen Rädda Aspuddsbadet och de hade redan funderat på saken, så vi beslutade helt enkelt att sätta igång med planeringen av ockupationen. På måndagen den 28:e så gick rivningsplanerare in i badhuset och vi bestämde oss för att handla trots att vi inte hade planerat ordentligt. Aktivister från de då ockuperade liljeholmshuset (Anarkistiska kliniken) hjälpte till med att få på vattnet i badhuset och så höll vi ett uppstartsmöte på kvällen. Första natten var vi bara två personer som sov i badhuset.

RF: Ni var till skillnad från Liljeholmshuset som du nämnde ovan väldigt öppna med vilka ni var och maskerade er aldrig eller något liknande, varför valde ni den taktiken?

S: Det fanns ingen anledning att gömma sig för oss, för att överhuvudtaget kunna nå vårat mål så var vi tvungna att vara så öppna som möjligt, så att så många som möjligt kände att de kunde stödja vår kamp.

RF: Du sa tidigare att du blivit aktiv i kampen för badet först när det beslutats om en rivning hur kommer det sig?

S: Om jag ska vara helt ärlig så såg jag det som en chans att radikalisera en redan frustrerad grupp människor, bevarandet av badet i all ära, det var en fantastisk plats men för mig som socialist så har det handlat om något större än så. I och med ockupationen så har hundratals människor radikaliserats och valt olagliga metoder för att försvara något de tror på. Madeleine Sjöstedt och folkpartiet har erbjudit hägerstensborna en crashcourse i politikerförakt. Något som för mig som socialist är en stor vinst trots att vi nu förlorat vårat bad.

RF: Så trots att kampen om badet är förlorat så tycker du att det har varit lyckat?

S: Det har varit fantastiskt lyckat, vi har enat en stadsdel mot den styrande högern. Kampen för aspuddsbadet har varit stadsdelsmotstånd i praktiken.

RF: Ni beslutade tidigt att inte använda våld för att motsätta er en vräkning eller rivning av badet motivera?

S: Som jag sa tidigare så ville vi inkludera så många som möjligt i arbetet för badet och då tyckte vi inte att det var lämpligt att använda våld, även om mer eller mindre seriösa förslag om allt från att använda fotanglar mot rivningsfordonen till att kasta sten på polisen har kommit från uppretade hägerstensbor.

RF: Ni har under hela tiden sagt att alla är välkomna att protestera mot rivningen höger som vänster kan du motivera det?

S: Även fast den stora majoriteten av oss som deltagit i ockupationen har åsikter längre åt vänster än höger så har vi inte velat göra det till ett vänsterprojekt. Framför allt för att inte det skulle bli en prestigefråga för högerpolitikerna att riva badet. Så här i efterhand så känner jag som att det kanske spelat mindre roll och vi kanske hade kunnat politisera ockupation lite mer.

RF: I och med att badet nu är rivet är kampen slut eller?

S: Verkligen inte. Vi är många som nu känner oss motiverade att kämpa för ett mer demokratiskt samhälle, det planeras nya aktioner för att få till ett självstyrt kulturhus så som badet var under tiden det var ockuperat och kanske även ett nytt bad byggt efter de gamla ritningarna i Aspudden eller Hägersten.

RF: Har du några sista ord du vill säga till våra läsare om kampen om aspuddsbadet?

S: Jag vill tacka alla de som har varit med och hjälpt till och visat sitt stöd under ockupationen, det har varit otroligt givande att se i stort sett hela den utomparlamentariska vänstern tillsammans med medborgarna i min stadsdel enas kring en fråga som de tycker är viktiga. På badet har RF:are fikat med gamla tanter, Suf:are med aspuddsoriginal och så vidare. Hundratals samtal om politik har hållits mellan organiserade socialister, arbetare, ungdomar och studenter. Ockupationen av aspuddsbadet visar hur viktigt det är för socialister att det finns mötesplatser där inte konsumtionen står i centrum och jag uppmanar alla att sträva efter att såna mötesplatser uppstår!

- Redaktionen