[090722] Vikten av bred mobilisering av arbetarklassen

Vi är i en rådande lågkonjuktur. Även ifall borgerlig media inte finner det lika intressant att rapportera om ökande klassklyftor och varsel längre, betyder det inte att det är över med det. Trots att arbetsförmedlingar är överfulla, folk förbannade och borgerligheten ständigt monterar ned välfärden står många passiva bredvid och låter det ske med en knuten näve i fickan.

Ett av de stora problemen för vänstern under de senaste 50 åren har varit bristen på kontinuitet, vilket vi också skrivit om tidigare här. Ytterligare ett existerande problem är oförmågan att mobilisera arbetarklassen på bred front. Inte bara efter ålder, kön eller etnicitet, utan också efter placering geografiskt och vart i samhället man befinner sig. Det är ytterst sällan som grupperingar, oavsett typ, lyckas organisera de bredare spektrana av arbetarklassen. Inte heller kan många grupperingar ärligt slå sig för bröstet och säga att man lyckas locka trasproletariatets ungdomar samtidigt som man organiserar 9-5 arbetare mitt uppe i försörjandet av familj. Här ligger också en av de stora utmaningarna. För att locka arbetarungdomar från förorter och bruksorter behöver organisationen ha en tillräckligt konkret och rå agenda, baserad på solidaritet och klasshat, så att vänsterorganiseringen ter sig tillräckligt givande både socialt och resultatmässigt när den ställs i jämförelse med de nazistiska sekternas snabba lösningar och de kriminella gängens snabba pengar.

Problematiken ligger då i att inte göra avkall på ideologiska resonemang och skolning, man får inte hänge sig till ideologisk dogmatism eller att totalt begrava sig i diverse kvasi-termer. Organisationer får inte försvinna in i intellektualistisk och i slutändan intellektuell elitism likt '68 vänstern gjorde, och som diverse partier och dogmatiska grupper tenderar till att göra idag. Utrymme måste finnas för att växa ideologiskt inom en organisation, och hur många hyllmeter Marx eller Bakunin man läst får aldrig bli ledande för hur kvalificerad man är för politiskt arbete. Samtidigt som detta får det inte heller spåra ut åt andra hållet med absurd anti-intellektualism och reducering av den politiska gruppen till förmån för ett tillhörighetsbaserat gäng.

Så som det så ofta heter här i vårt avlånga land är det lagom vi söker efter. En organisation måste vara radikal och konkret nog för att kunna dra nytta av den stora revolutionära potential som finns i de absolut lägsta samhällsskikten, samtidigt som den måste ha en klar ideologisk, och progressiv, politisk retorik om organisering och fortskridande. Denna politiska agitation måste också ske utan att en totalt centraliserad intellektuell elit styr arbetet framåt över huvudet på de delar av organisationen som inte anses vara tillräckligt intellektuellt utvecklade.

För att inte distansera arbetare från varandra, genom överdriven intellektualism eller gängmentalitet, är lokal anknytning och klar politisk praktik nödvändig. Ideologi och resonemang är intet värt utan praktik, precis som att organisering och praktik måste ha tankar och planering bakom sig.

Hur ska man då nå detta?

Först och främst genom praktik.
Praktik som ger konkreta resultat och engagerar är det absolut bästa för att ena olika delar av arbetarklassen. Bakom praktiken finns utrymme för politisk agitation som motiverar handlandet och uppmuntrar till vidare praktisering, samtidigt som praktiken i sig själv kan locka i övrigt politiskt icke intresserade arbetare, vilka i utövandet av praktiken också kommer i kontakt med teorin bakom och vart praktiken i längden ska leda.

Det är en sådan organisation som Revolutionära Fronten har som mål. Vi vill arbeta för att genom lokal praktik och förankring visa på hur solidaritet inom klassen och arbetet för socialismen är ett fullgott och bättre val än både de intellektuella sekterna och de kriminella gängen.

Kamrater, organisera-praktisera-utvärdera. Pragmatik och solidaritet är ledorden framåt!

- G