[081120] Angående Yelah och Machovänstern

Den kvasiliberala nätbaserade tidningen Yelah har nyligen publicerat en artikelserie där den så kallade ”machovänstern” kritiseras. I ett antal direkt osakliga artiklar beskrivs det hur vänstern framhäver ”manliga ideal” och hur ”kvinnlig aktivism” nedvärderas. Bland annat skriver Erik Lindsberg att vänstern inspireras av ”traditionellt manliga begrepp: krig, svärta, enhet, våld, vrede, kamp, förstörelse, hat, fientlighet, hårdhet.” Enligt Erik skulle ju då motsatsen vara de uppenbart kvinnliga begreppen fred, ljus, mångfald, pacifism, glädje, kompromiss, kreativitet, kärlek, vänskap och mjukhet.

Det stora problemet med Yelahs resonemang är självklart definitionen av kvinnliga och manliga egenskaper. Handling, våld, konflikt, styrka och disciplin blir typiskt manliga egenskaper, medan kompromiss, diskussion, känsla, inåtagerande och passivitet, blir typiskt kvinnliga. Med samma logik så är en grupp som strävar framåt, har klara mål och är disciplinerad, en på alla sätt revolutionär grupp typiskt manlig. Medans en liberalhumanistisk diskussionsklubb mot interna strukturer är enligt Yelah en typiskt kvinnlig aktivistgrupp. Med Yelah-redaktionens logik är det då självklart att män söker sig till den revolutionära gruppen, och dom är naturligtvis sexister eftersom att de självklart inte vill ha med kvinnor i sin mycket manliga grupp.

Yelahs problem är ju självklart att de är inte bara sexister utan även biologister. De anser att det är självklart att det finns manliga och kvinnliga egenskaper och att som man eller kvinna så har vi helt självklart dessa egenskaper. Vänstern är sexistisk för att den framhäver manliga ideal, enligt Yelah. De kallar det för vänsterns machoideal.

De inser kanske inte att de inte bara spottar på dagens kvinnor som organiserar sig för att kämpa mot klassamhället med alla tillgängliga medel. De spottar också på arbetarklassens långa historia av kamp där kvinnor, sida vid sida med män, har organiserat sig, kämpat, strejkat och slagits för ett socialistiskt samhälle. I alla slag som har utkämpats mellan arbetarklassen och överklassen har kvinnor deltagit, och då inte som Yelah kanske tror, genom att bidra med ”glädje, kompromiss, kreativitet, kärlek, vänskap och mjukhet”. Det finns berömda kvinnliga revolutionärer precis som det finns manliga, och Angela Davis, Marian Price, Rosa Luxemburg, Emma Goldman och Assata Shakur är knappast kända för att vara mjuka och älskvärda. Att säga att det är förtryckande för dessa att vara socialister och kämpa för sin klass, eftersom att kvinnor helst av allt vill fika och prata förtryck och egentligen hatar allt som har med kamp och våld att göra, är att spotta på arbetarklassens historia och alla kvinnor som har slagits och dött för den.

Enligt Yelah är det också en del av machokulturen att ställa krav. De klagar på att det gör att alla inte känner sig ”välkomna och bekväma” i grupperna. Revolutionära Fronten har aldrig haft som mål att alla ska känna sig ”bekväma”. Vi kämpar för det klasslösa samhället och är därför i första hand revolutionärer, och i andra hand män eller kvinnor. Vi ställer höga krav på engagemang och disciplin för att uppnå bästa möjliga resultat och för att våra medlemmar ska växa som aktivister och revolutionärer. Yelah tycker att det är sexistiskt att ställa krav på disciplin och engagemang. Det i sig är kanske allra mest sexistiskt av allt Yelah häver ur sig, insinuerandet att kvinnor inte skulle kunna leva upp till dessa krav som ställs på dem som aktivister. Som om en kvinna aldrig skulle kunna mäta sig med en man.

Kvinnor är människor och ställd i en konflikt med den härskande klassen är kvinnor revolutionärer. Det verkar inte Yelah kunna acceptera, utan envisas med att tillskriva kvinnor diverse ”mjuka och fina” egenskaper. Det finns inte manliga och kvinnliga egenskaper, och har man inte insett det än så är man mer sexist än hela ”machovänstern” tillsammans.

Yelah spottar på alla kämpande arbetarkvinnor. Revolutionära Fronten spottar tillbaka.

- Redaktionen