[080203] När det personliga blir politiskt och vice versa.

Tidningen Mana blev för en vecka sen av med sitt statliga stöd pga att Kulturrådet anklagade tidningen för antisemitism samt att man använt ett pseudonym som underskrift till olika artiklar. Antisemitismen ligger egentligen i att tidningen kritiserar staten Israel och dess politik. Detta är början på en utrensning av vänstermedia som Kulturrådet vill genomföra. Det är solklart att det är en ideologisk attack från liberaler mot arbetarklassen. Man vill strama åt stöden till vänstermedia och ge mer utrymme till liberalmedia. För att på så vis få full kontroll över medieflödet och vad folk ska och inte ska läsa.
Nu är Mana krosssat, och man kan fråga sig vad som står på tur. En person som kallar sig för vänster ger sig in i debatten pga en personlig intrig med chefredaktören på Mana och ger samtidigt högerattacken vatten på kvarnen.

Då var vi här igen då. Vi får bevittna ännu ett bevis på hur livstilismen varit utbredd inom vänstern tidigare. Och hur illa det kan gå då man gör det personliga politiskt och vice versa.
Som tidigare kritiserats i en krönika på revfront.org så har livsstilismen varit väldigt utbredd inom vänstern. Man har uppehållit sig med att syssla med personliga konflikter och problem och kallat det för politik. Man har klätt sig på visst sätt, man har pratat på ett sätt och man har haft strikt uppsatta regler för vad som är rätt och vad som är fel att säga, göra tycka osv. Klassanalysen har dock lyst med sin frånvaro.
Nu får vi återigen se reslutatet av dessa års skeva fokus. Vi har sett det tidigare hos Rasmus Fleischer och vi ser det nu hos Christina Lindström. Christina har utnyttjat sin ställning som journalist och även spelat på en borgerlig attack mot vänstertidskrifter för att göra egen personlig vinning men försöker skydda sig bakom feminismen.

Nu spekular inte vi i vad som ligger bakom hennes konflikt med Manas f.d chefredaktör, men en sak är säkert och det är att det inte har något med politik att göra. Att sedan som vänster, iaf som hon kallar sig, gå ut och utnyttja en en borgerlig attack mot vänstern är i våra ögon som att välja sida. Fiendens sida. Den här gången går det inte välja tillbaka, för i våra ögon är hon från och med nu av samma skrot och korn som Johan Staël von Holstein och Dilsa Demirbag-Sten. Hon kommer även att betraktas och behandlas efter detta.
Vi får hoppas att Christina kommer trivas med sina nya vänner och sin nya ”politik”.

Obs! Vi vill påpeka att vi inte tar ställning för eller mot Babak Rahimi, för vi anser det onödigt politiskt sett. Vi väljer heller inte att stödja Mana enskilt utan vi försvarar det som borgarna vill krossa och det är vänstermdia som inte kan klara sig på egen hand och därmed öppna upp för ett liberalt och borgerligt monopol på tidningar och media. Johan Staël von Holstein gick in i kulturrådet med inställningen ”jag tycker inte att någon vänstertidning ska få finnas”. En solklar attack mot arbetarklassen som nu även Christina gått med i.

Tillägg: I nuläget så har mana fått tillbaka kulturstödet, men vid tiden för skrivandet av artikeln så hade Mana inte fått något kulturstöd.

- Redaktionen