[071210] Vänstern och klassbakgrunden

Nyligen skrev den borgerliga tidskriften Fokus en artikel om de radikala rörelserna i Sverige. I samma veva som de gav en updatering kring extremhögern passade de på att ge en klassisk känga till den radikala socialistiska rörelsen; den om vår klassbakgrund. Fokus drog sig inte för att via en undersökning av ett dussin individer dra paralleller mellan "stabila förhållanden", "bor i en 10-rums villa" och vår rörelse. Samtidigt utmålades de nyfascistiska rörelsernas medlemmar som "vitt proletariat" med "besvärliga förhållanden". Fokus talade om "skulder hos kronofogden" med mera. Sjävla artikeln i sig var på så sätt löjlig och kunde inte på långa vägar ge en klassbaserad analys av vänstern.

En vidare analys över de fascistiska gruppernas medlemmar och klassbakgrund gjordes heller inte. Trots att flertalet, om inte majoriteten av, dömda nazister de senare åren har kommit och kommer ifrån höginkomstområden som exempelvis Torslanda i Göteborg och Täby i Stockholm. Att dessa i vissa fall har skulder och drogproblem handlar knappast om deras klass utan snarare om deras sociala umgänge och val av subkultur och livsstil. Som ett tillägg är att det bara är väldigt korkade människor som i en personutredning vid ett rättegångstillfälle förnekar att de har det bra och är lugn och snäll som person.

I övrigt saknar ”undersökningen” kring klassbakgrunder som Fokus presenterar förståelsen att mellanskikten och klassresan som människor kunde göra under 60 och 70-talet är en historisk parantes. "Klassresan" stryps åt efter begäran och behov av överklassen. I dagsläget har överklassen fyllt positionerna som behövs för att administrera kapitalet, den arbetskraft de behöver kan de redan fylla upp med tillgängligt mellanskikt. Istället så drar de ned på tjänsterna och skickar stora delar av mellanskiktet tillbaka till arbetarklassen. Detta är en sak många missar när man diskuterar klassresor och mellanskikt. I dagsläget råder det en backlash, en proletarisering, där folk med en kulturell identitet som mellanskikt återigen har fått hoppa ned ett pinnhål på samhällstegen till vanlig arbetarklass och vägrar acceptera detta. Detta visar sig hos vissa genom att de söker efter syndabockar (exempelvis nazister) och hos andra genom att de bibehåller ett elitistiskt synsätt gentemot andra arbetare ("intellektuella vänstern").

De fåtal individer som togs upp från vänstern och skulle representera vår klassbakgrund gjorde bara borgerligheten en tjänst; genom att förneka att vänstern förändras och genom att framställa oss som i grunden borgerliga. Sanningen är ju dock att vi håller på att förändras, men att vi för inte så länge sedan faktiskt inte var så långt ifrån det Fokus försöker påvisa.

Som alltid när diskussionen om vänsterns klassbakgrund kommer på tal gick delar av vänstern i taket ("Vi är minsann arbetare") och sågade Fokus och den liberala knäckehäxan Anna-Lena Lodenius rakt av. Men ingenting är enkelt, och i synnerhet inte vänsterns klassbakgrund.

För att förstå vilka vänstern till och från har vänt sig till måste man titta på de politiska frågor som för stunden har varit på tapeten. Flera av de "kamper" vänstern erbjudit från 60-talet och fram till och med 90-talet, när den dominanta analysen var Triple Opression, är idag förpassade till de finare rummen på universiteten och är norm i liberal och högervriden diskurs. Det är ingen som förvånas över borgare som accepterar bögar, eller överklasssvin som gillar invandring (varför skulle de inte det?). Kort och gott kan man säga att dessa kamper, sedda i backspegeln, enbart visade sig vara kamper utan klassanalys, och utan arbetarklassen som bas.

På samma sätt kan man dra liknelser med hur andra "kamper" vänstern fört har normaliserats i den borgeliga demokratin; miljörörelsen, kärnkraften, pridespektakel och allt möjligt som vi kallar trams rakt av. Det är trams för att det har ingen relevans med klassernas kamp mot varandra, det har ingenting att göra med vår verklighet, det är kamper och diskussioner som är snäva, elitistiska och främmande för vanligt folk. Det är inte för inte som dessa kamper och deras analyser växer fram som en akademisk, och inte en proletär proletär, rörelse.

Det är i denna politiska bakgrund många av de kritiker som skriker "överklassungar" åt oss finner sina källor. I "kamper" vänstern har varit involverad i de senare åren och som profilerat sig utåt genom att "bryta normen" - inte genom erkänna sig själva som vanligt folk. Det är ingen hemlighet att många som förde dessa "kamper" framåt nu återfinns i den fina rummen och nu öppet kan gå ut med hur deras bakgrund är allt från rika företagsfamiljer till ren adlighet. De hade aldrig något intresse i klass, de hade aldrig någon förståelse för vad arbetarklass är, var vi kommer ifrån och hur komplext klassamhället är. Det är dessa personer som genom sin liberala kamp och effektiva kuppning av den socialistiska rörelsen (ett skeende som började så fort socialismen blev "fin" under 60-70 talet) stigmatiserat vår rörelse och våra idéer som "världsförbättrare", "humanister", "snälla" och hur man nu skulle kunna förklara denna pascifistiska, menlösa, komprotterande älska-allasmet. En smet vi måste dras med att förknippas med, där tyckandet är viktigare än själva agerandet. Och där, i vissa fall, ens sexualitet/etnicitet/kön är viktigare än ens klassbakgrund.

Faktum är dock att de "gamla" idéerna har börjat få rot igen. På bara en femårsperiod kan man se över hela den radikala diskursen hur klasskampen återaktualiseras och hur nya nätverk, forum och organisationer börjar se på verkligheten som bas för en socialistisk förändring. Denna pånyttfödelse har, om än med varierande taktik och resultat, stängt dörren till förtrycksamverkansteorierna och öppnat dörrarna för vanliga, dödliga, syndande arbetare och en klassbaserad politik.

Återigen så börjar vi marschera för vår klass, och så fort vi började sparka ut mellanskiktet från rörelsen såg vi faktiska resultat: ökad rekrytering från arbetarklassområden, fler invandrare, kamratgäng kapabla att konfrontera fascismen, ökat intresse för arbetsplatskamp, ökad kredibilitet och ett allmänt uppsving i alla de frågor som rör oss arbetare. Att bryta ned den så kallade intellektuella vänstern var när vi ser tillbaka, det ur taktisk synvinkel mest riktiga och ärliga man kunnat göra för att förhindra ett fortsatt hyckleri. Ett hyckleri som i mångt och mycket är skulden till vänstern totala misslyckande i Europa.

Inte bara för att det har förlöjligat oss och förminskat oss till en grupp rosahåriga psykopater. Det har även aktivt försökt splittrat våran klass och delat upp den i kön, etnicitet etc och mellan dessa försökt sätta någon form av "sympatihierarki" och på så sätt underminerat det mest rigorösa i vår kamp; vår klass. Den har i och med detta även luckrat upp klassbegreppet och på så sätt släppt in personer som aldrig någonsin kommer finna några materialistiska skäl att vara kommunister i och med argument i stil med "ja men hon är ju kvinna". På så sätt har dessa ideologiska yttringar verkligen påvisat hur hycklande de är i sin natur; det är den som är mest "förtryckt" som får störst social makt.

Konkret så kan man glädjas åt att dessa analyser nu har dragit sig tillbaka till intellektuella debatter, interna studiecirklar, kulturtidningar och fåniga småpartier långt ifrån den reella gatukamp och klasskamp som så sakteliga växer fram i det svenska samhället.

Faktum är att det är där ute på gatorna, med gatukamp och propaganda hand i hand, som vi återigen kan växa som rörelse och vara tillräckligt stridbara för att kunna stärka våra argument mot vår motståndare.

Men efter sig har den liberala vänstern lämnat ett intryck på våra vänner, arbetskollegor, skolkamrater och grannar. Ett intryck som har etsat sig fast i allt från folks näthinnor till debatter och massmedia; Vänsterns totala brist på arbetarklassbakgrund och avståndstagande mot vanligt folk.

Det är upp till oss att påvisa att vi är tillbaka, att nu är det slut med daltandet. Att den här gången kommer vi på allvar behålla ett fokus utan att påverkas av vad den akademiska världen vill att vi ska göra. Att den här gången handlar det om vår klass, vår verklighet och vår dagliga kamp mot överklassen. Och att det är i vår klass vi finner jämlikheten mellan oss. Oavsett om vi är män eller kvinnor. Oavsett vår etniska bakgrund så är det vår klass som är forumet vi bygger vårt samarbete på, inte genom att försöka rangordna dessa mot varandra.

Det är vi, vanligt folk. Grannar, arbetskamrater, sjuksystrar och byggnadsarbetare som kommer föra kampen framåt, en kamp för vår klass, av oss.

Revolutionära fronten har sedan starten baserat sig på idén om en arbetarorganisation, av och för arbetare, och med siktet riktat mot populärvänstern har vi alltid setts som kontroversiella, buffliga och bråkiga. Det är vi stolta över, och alla som är intresserade att fortsätta bygga en klasskamp som på riktigt bygger ifrån arbetarklassens vardag är välkommna till oss vilken dag som helst. Det är inte om du kallar dig "vänster" som är intressant. Det är vad du genomlever varje dag under, till och från jobbet, i ditt lönekuvert, i din bristande säkerhet på arbetet. Hur du, tillsammans med hela din klass, föder och göder parasiter och pack som varje dag skrattar oss i ansiktet. Revolutionära frontens roll är att stridbara bemöta detta avskum. Alla arbetare som ser nödvändigheten i att samarbeta med varandra för att göra detta är välkomna.

Det är i liberalismens ruiner vi kommer höja våra röda fanor!

- Richard