[070707] Krönika: Kapitalism

De senaste hundra åren har produktionen revolutionerats. Vi är effektivare
och storskaligare än någonsin, samtidigt som tekniken gör att vi själva inte
behöver stå för de största ansträngningarna. Vi blir bättre och bättre på
all produktion och alla tjänster man kan tänka sig. Mellan 1950 och 2000
tredubblade vi konsumtionen och det är troligt att den utvecklingen kommer
att fortsätta i liknande takt. Vi lär oss att använda mindre resurser och
ansträngningar för att producera det vi vill ha.

Självklart är den viktigaste faktorn inte vetenskap utan ekonomi, maskiner
ersätter människor endast när det lönar sig ekonomiskt. Tjänsteproducenter
effektiviserar för att de ekonomiska ramarna ska ge vinster åt företaget och
inte för att personalen föredrar att ständigt omorganisera. Resultatet har
blivit att vi är ruskigt effektiva, resurssnåla och genomtänkta. Men det
hela är som ett ekorrhjul. Vi producerar mer för att konsumera mer och den
ökade konsumtionen är till för att stimulera ökad tillväxt.

För att livnära detta ekorrhjul, offrar vi våra livskrafter och vår knappa
tid. Ekorrhjulet ser inte att det är lönsamt att gå hem när jobbet är klart,
utan vill att vi ska öka produktionen istället. I praktiken innebär det att
jag jobbar åtta timmar om dagen och alltid kommer att göra det. Våra skapade
behov har inga gränser och produktionen kommer således aldrig att minska om
per automatik.

Jag vill inte jobba åtta timmar om dagen för att hålla igång detta
sjuka ekorrhjul. Det finns annat i livet än jobb och konsumtion. Min
arbetsdag tar i själva verket tio timmar av den bästa tiden på dagen i och
med att resor och lunch inte räknas till arbetstiden. Och vad får jag för
det? Ytterligare skräpprodukter, reklam och telefonförsäljare! Det är inte
värdigt att vi med dagens tekniska utveckling ska lägga en tredjedel av våra
liv på ett arbete som är oss främmande och inte fyller någon funktion i vårt
privata liv annat än att ta upp vår bästa tid och dränka oss i skit.

Jag bävar varje kväll när jag tänker på att imorgon ska jag gå upp trött och
tillbringa tio timmar på ett arbete som till största delen inte gynnar mig
själv eller mina medmänniskor överhuvudtaget. När jag kommer hem på
eftermiddagen ska jag hinna med allt det som är livet. Plus att jag ska äta,
göra matlåda, diska, städa och handla då och då. Det är inte så att jag är
arbetsskygg eller inte orkar med långa arbetsdagar, det är bara så att jag
klarar inte av att inse att det hela bara är ett ekorrhjul av slit,
produktion och konsumtion som kommer att följa mig resten av livet. Vi
behöver inte jobba 40 timmar i veckan, vi behöver inte jobba oss sönder och
samman för att få livskvalitet. Att ständigt öka konsumtionen gör oss aldrig
lyckligare, tvärtom dränker det oss i ett överflöd av information och
skapade behov.

Jag hade känt mig överlycklig om jag bara slapp de två sista timmarna av
min arbetsdag. Två timmar till vänner och familj, träning, böcker eller bara
vila. Och ärligt talat, vi behöver inte ens jobba sex timmar om dagen, vi är
effektivare än så. För att inte tala om alla de som i tredje världen sliter
ut sig med dubbelt så hårda arbetsdagar och lever i fattigdom för att vi ska
kunna upprätthålla överflödet i väst. Kapitalismen är på deras bekostnad,
men också vår. Sex timmars arbetsdag är inget orimligt krav, utan en
nödvändighet för att leva ett någorlunda värdigt liv och att minska
konsumtionen och produktionen skulle vara en sann lättnad för både natur och
människor. Vi är inga robotar, vi är människor.

- Reza