[070421] Låt Rosengård brinna!

De spontana upploppen i förorterna som vi har sett omkring i Europa har utökats mer och mer för varje år. De upplopp i Paris vi såg förra året har sped sig likt en dominoeffekt ända till den lilla förorten Ronna utanför Södertälje.

Nu är det rikskända Rosengård som har satts i fokus. I flera dagar har bränder anlagts och ankommande polis och ambulanspersonal attackerats med stenkastning. Vissa medier talar om krigszoner, men i vanlig ordning är det spontana utlopp mot de statliga verktygen som i annat fall brukar skita i området. Militant motstånd och organisering ligger runt hörnet, men som vanligt så kommer detta uttryck för desperation i det kapitalistiska samhället just stanna vid spontana slumpmässiga uttryck.

Då är den stora frågan varför. Det är inte utan anledning som protesterna uppkommer. Områden som Rosengård är bland de mest attackerade av socialdemokratins vanskötsel och borgarnas utsugningspolitik. Vi kan fastställa att deras ilska är korrekt och legitim, om än något strategiskt ogenomtänkt.

Vi kan också fastställa att grunden för riktigt motstånd inte är främmande, flertalet i dessa områden har praktisk erfarenhet från både repressiva stater och organisering av motstånd.

Så varför framställs inte krav på förändring, varför tas inte ungdomsgårdarna över? Varför skapas inte radikala kvartersråd? Varför påbörjas inte den, för oss socialister, självklara och naturliga övergången till stadsdelsmotstånd?

Förklaringen är lika enkel som den är tragisk. De upplopp som sker över Europa i spontan ilska mot missförhållandena är praktbevis på hur långt vänstern har lyckats alienera sig själva från den klass vi säger oss kämpa för. I alla teorier, alla interna "bli en bättre människa"-projekt, alla marginella kamper på universitet och i svenska villaförorter så har det mest elementära glömts bort: klassen. Och framför allt har kommunikationen och dialogen med de vi säger oss företräda i vårt arbete brustit.

Den svenska vänstern har helt enkelt blivit ett mellanskikt där vi aktar oss för att säga könsord som kan kränka någon eller läser böcker istället för att helt enkelt slå oss ned på en ungdomsgård, parkbänk, arbetsförmedling och diskutera om vad det är som stör oss och vad vi kan göra för att förändra på saker och ting. Dagens vänster är helt enkelt i dessa ungdomars ögon världsfrånvända, konstiga och flummiga. Där har en barriär uppstått. Det är vår uppgift att bräcka den och bevisa att vi är ingetdera. Det är bara när hela svenska vänstern ger sig hän åt detta, och bryter barriären, som idéerna om stadsdelsmotstånd och autonomi kan slå rot. Först då kommer folk att lyssna.

Det sjukaste av allt är att det är många av oss i den så kallade "vänstern" som lever dessa liv, i dessa förorter med dessa problem. Med arbetslöshet, med socialtjänst, med utanförskap, som invandrare, som svennar. Men likt förbannat öppnar vi inte för dialog med de revolterande krafterna. Är det rädsla? Är det för att de flesta inom vänstern trots allt är svennar? Är det för att mellanskiktet fortfarande är dominant i vänstern? Är det att våra frågor, trots en avsevärd förbättring de senaste åren, fortfarande är främmande? Eller är det helt enkelt så att vi måste slopa stigmatiseringen som "vänster" och börja kalla oss vad vi faktiskt är och alltid ska bestå av; massan som gör och skapar allt men enbart får skit tillbaka i form av besparingar, arbetslöshet, osäkra anställningar, strulig socialtjänst, bortglömda områden...

Det verkar nästan som om folk nöjer sig med att diskutera Marx på internet istället för grundläggande socialistisk agitation. Agitation som i framtiden kan hjälpa till att organisera ett motstånd och leda fram till förändringar för den stora massan, i Sverige och internationellt.

När arbetarklassen behöver oss som mest, så är vi helt ute och snurrar. Och så har det varit ända sedan nyliberalismen tågade in och övertygade oss i underskiktet om att sköta sig själv och skita i andra och socialismen slutade vara en massrörelse och blev en marginaliserad "extremyttring".

Nu är det dags för rannsakning. Kan vi inte ens sköta våran mest grundläggande uppgift, kanalisera spontan ilska och analysera problemen, så kan vi lika gärna i fortsättningen också sitta i små sekter och försöka bli moraliska renlevnadsmänniskor samtidigt som vår klass slår, knarkar och super sönder sin tillvaro.

Samtidigt måste vi erkänna att just nu och i de områden detta sker så kämpar dessa ungdomar med all kraft mot vad de kallar samhället, och vad vi kallar kapitalismen. Dessa ungdomar borde vara ett föredöme för varje världsfrånvänd socialist som nu sitter hemma och ojar sig över hur oplanerat allt var och att de minsann borde läst mer av Marx, för dessa kids visar vägen.

Det är i det spontana, aggressiva motståndet mot kapitalismen som även vi ska spela vår roll och det är där vi ska organisera och agitera för det motstånd som inte kommer från teorier, utan från praktik och verklighet.

- Andreas