Klassamhället, den bästa av världar?

Tabu
Det finns två ämnen som är mer tabu än annat att tala om och diskutera öppet i dagens samhälle. Det ena är klass och det andra är demokrati, eller att kritisera demokratin så som den ser ut idag. Ständigt står det att läsa i tidningar, och politiker samt officiella personer säger det i intervjuer, att vi inte längre lever i ett klassamhälle. Vi lever i den bästa av världar med demokrati och där alla kan lyckas. Är det verkligen så? Har alla verkligen samma möjlighet?

Även om det kanske inte är lika tydligt idag som på 1900-talets början så lever vi dock fortfarande i ett klassamhälle. Även om nya begrepp uppfunnits för att förvilla och det ofta talas om så kallad medelklass eller att arbetare skulle vara de som utför lönearbete. För att förstå samhället i grunden måste vi gå tillbaka också till samhällets grund och se vad det övriga bygger på. Vi måste gå förbi de nya begreppen och tillbaka till de ursprungliga kapitalistiska klasserna, de som fortfarande är de rådande. De klasser det handlar om är en ägande och en proletär (ickeägande) klass. Den ägande klassen (överklassen och borgarna) kan, även om många väljer att arbeta med olika saker, leva på sitt ägande och på att andra arbetar åt dem. Vi proletärer har inte det valet. Vi måste söka arbeten även om vi inte vill ha dem för att kunna betala våra räkningar och sätta mat på bordet till oss och våra familjer. Den ägande klassen utnyttjar oss och kräver att vi skall arbeta åt dem, skapa vinst åt dem, för att själva endast få ut en liten del av vad vi skapar bara för att vi ska kunna överleva. Vi har ingen valfrihet i den frågan.

Även demokratin som den ser ut idag är långt ifrån vad den framställs som. Vår valfrihet går inte längre än att vi var fjärde år, eller när de med makten låter oss, lägga en lapp i en låda där vi kryssar i några som vi sedan saknar vidare kontroll över när de skall bestämma lagar och förordningar. Långt värre än detta är att demokratin inte heller sträcker sig in i det som är närmast i våra egna liv, vår valfrihet, våra arbeten, våra hyror och så vidare. Vi kan aldrig rösta bort en chef som kör med oss eller en hyresvärd som behandlar oss illa.

Det är detta det är tabu att prata om. När vi börjar ifrågasätta detta, då ifrågasätter vi nämligen de grundvalar samhället idag bygger på och som historien lett till. Då, och först då, ifrågasätter vi verkligen samhällets orättvisor och först då, när vi angriper roten till problemet, kan vi agera mot det.

Klassernas historia
En gång i tiden tillhörde jorden alla. De primitiva stammar som vandrade runt var tvungna att dela med sig inom gruppen för att säkra sin existens och samhället såväl som det sociala livet var gemensamt. Någon gång i historien för länge sedan ändrades dock detta. Någon gång i historien var det någon som sa "Det här är mitt" om det som tidigare varit gemensamt i gruppen. Dessa personer ville inte längre dela med sig utan ville att de andra skulle vara underkastade sig själva. Självklart är det inget problem med personliga ägodelar, alla har någonting de tycker särskilt mycket om, men när det kommer till ting som skall brukas av andra och som alla behöver, då har någonting gått för långt. När någon helt sonika lägger beslag på vad som tidigare var gemensamt är det inte annat än stöld, och det är vad historien sedan dess handlat om. Fåtalets stöld av det gemensamma från flertalet.

Jordbrukssamhället utvecklades och nya hierarkier uppstod i och med detta. De som först lade beslag på det gemensamma behövde andra som skulle skydda det från flertalet. Dessa andra fick genom detta högre status och större tillgång till vad som tidigare varit gemensamt för att de ägande skulle känna sig tryggare och för att flertalet skulle splittras. Klasser i samhället började uppstå. Högst upp satt de ägande och under dem folk som med våld eller religion och ideologi tvingade flertalet att acceptera den ojämna fördelningen.

I och med att samhället utvecklade sig utvecklades även de sociala strukturerna. Länder uppstod och lägre härskare underställdes högre men fortfarande med frihet inom sina områden. De olika härkarna utnyttjade sina underställda för att lägga beslag på andra härskares områden och ägor i egenintresse medan flertalet fortfarande inte fick större del av det en gång gemensamma. I varje fall inte mer än nödvändigt för att de skulle känna sig betydelsefullare och att de åtminstone hade det bättre än de nyligen underkuvade. Skiktningen fortsatte och ägandet var hela tiden det centrala men uppdelat i flera led för att de direkta intressena skulle vara motstridiga för alla de som var underställda de högst ägande, de som roffat åt sig mest av vad som tidigare varit gemensamt.

Från slavsamhällen utvecklades historien allt medan förutsättningarna för ägande och produktion utvecklades. Tiden rann förbi byasamhällen, de barbariska samhällena, de olika stadssamhällena och vidare genom feodalismen. Hela tiden med viss skillnad i de sociala skiktens utformning för att de bäst skulle passa produktiviteten så de ägande skulle kunna bli än rikare på massorna arbete.

I och med att verkstäderna utvecklades och handeln gick vidare började de gamla strukturerna bli hämmande för ägandets vidare spridning. Handelsmännen och senare fabrikörerna blev en allt rikare och starkare kraft i samhällena men såg samtidigt vinsten rinna mellan deras händer till adeln. En adel som inte längre fyllde en funktion för kapitalets utveckling och utvidgning. Någonting behövde hända för samhällets fortsatta utveckling. De gamla strukturerna dög inte längre till och de som var högst upp var inte längre den starkaste klassen i samhället. Revolutionernas tid var kommen.

Runt omkring reste sig stadsinvånarna mot vad som uppfattades som ett förtryckande system med en utsugande adel som levde på andra utan att själva bidra. De officiella ledorden var ofta frihet, jämlikhet och demokrati. Monarkier störtades och de politiska besluten lades över på mer eller mindre folkvalda regeringar och den ekonomiska makten hamnade mer direkt hos de som ägde produktionsmedlen. Dessa var borgerskapet, handelsmännen och fabrikörerna. Många inom de breda folklagren önskade mer än vad som genomfördes men så fort en ny makt uppkommit istället för den gamla slogs den fortsatta framåtskridningen hänsynslöst ned. En ny era hade uppstått, kapitalismens oinskränkta era.

Tidigare hade samhället varit uppdelat i många olika skikt. Kungar, adel, präster, soldater, handelsmän, bönder, arbetare, trälar och så vidare. Det samhälle som då uppstod, och som nu är gällande har sprängt många av dessa gränser. Vad som nu kvarstår är två mot varandra ställda grupperingar, två klasser. De som äger och kan leva på sitt ägande, och de som tvingas arbeta åt de som äger. Kapitalister och proletärer.

Verkligheten eller idéerna
Demokratin har även den utvecklats från den tidiga efter de borgerliga revolutionerna. De flesta länder har nu allmän rösträtt med en röst per person men länge hade även företag röster och rika personer fler än fattiga medan kvinnor helt saknade. I och med den utveckling som skett hävdar många nu att vi lever i den bästa av världar. Vi lever i frihet och alla röster är lika värda men det stämmer inte med vad vi ser. Om vi börjar med att titta på felaktigheten i själva argumenten ser vi direkt att det redan där står fel till. Alla röster är inte lika mycket värda. De som har ekonomi och makt kan köpa sig reklamutrymme och spaltmetrar i media för att föra fram sin åsikt och göra den hörd medan vi som saknar medel inte har den möjligheten. Hur kan någon påstå att en röst som inte hörs kan vara jämlik en med megafon?

Även friheten är en illusion. Vi har inte frihet att tacka nej till slitsamma arbeten, vi har inte frihet att utveckla oss själva när vi sliter oss trötta på våra arbetsplatser för att kunna överleva, vi har inte frihet. Inte än.

Vad gäller makt och förändring hävdas hela tiden av de som har makten det demokratiska samtalet. Diskussionen ses som det som för historien framåt och idéerna är det som skapar och skapas i diskussionen. Den som går utanför dessa spelregler är odemokratiska. För det första så kan vi ställa oss frågan hur mycket värd en diskussion är mellan två totalt ojämbördiga parter. Mellan en chef och en anställd, mellan en arbetslös och en arbetsförmedlare, mellan en som inte har trygghet och en som kan erbjuda densamma smulor mot löftet om smulor. Är det att kalla en diskussion? Det är i alla fall den diskussion vi erbjuds.

För det andra, och viktigare, kan vi ifrågasätta sanningen i hela argumentet. I denna fråga måste, och kan vi faktiskt, finna sanningen om hönan och ägget. Vad kommer först, idén eller förutsättningen? Gjorde de som första gången gjorde upp eld det för att en av dem helt plötsligt fick en trevlig idé om att det nog var möjligt eller för att de frös? Skapades de första maskinerna för att någon helt plötsligt vaknade med en snilleblixt eller för att produktionen krävde effektivisering? Hade dessa idéer om maskiner ens kommit om inte verkstäderna redan utvecklats till fabriker? Kort sagt, vad kommer först? Idéerna eller förutsättningarna?

Dagens samhälle låter oss diskutera idéer men det låter oss aldrig ändra förutsättningarna. Våra förutsättningar till frihet ligger heller inte i de politiska besluten, utan som vi såg i klassernas historia, i de ekonomiska förutsättningarna. Den ekonomiska sfären i dagens samhälle är inte demokratisk. Vi kan inte rösta tillbaka att jorden skall vara gemensam. Vi kan inte rösta bort att de som äger tvingar oss att arbeta åt dem för att vi skall kunna överleva. Vi kan inte rösta bort våra chefer. Vi kan inte rösta bort kapitalismen.

Det är inte idéerna som är grunden i samhället, det är den verklighet vi lever i och uppfattar som skapar idéerna. Sedan kan dessa idéer om utrymme ges, och handling sätts bakom dem, bidra till förändring.

På samma sätt som våra liv styrs av den verklighet vi uppfattar nästlar sig även grunden i denna in i alla delar av samhället. Under feodalismen var kyrkan och adeln en självklarhet, någonting som inte ens ifrågasattes. Inte förrän de ekonomiska förutsättningarna tillät det. Under dagens samhälle har vi en ny religion, kapitalismen och den borgerliga demokratin. Kapitalismen som är grunden till hur samhället fungerar idag genomsyrar allt i samhället. Vi som tvingas arbeta åt de som äger har blivit varor precis som de varor vi producerar. I alla relationer till andra människor förvandlas relationerna till en process i kapitalismen, ett återskapande av den rådande verkligheten. I ett samhälle där den rådande religionen är ägande blir allting underkastat detsamma. I ett samhälle som bygger på konkurrens och social skiktning kommer all interaktion människor emellan att vara genomsyrat av detsamma.

På samma sätt som olika varor anses ha olika kvalitet och värde underordnas allting enligt samma system. Vissa arbetare får hantera och sköta administrationen av samhället. Dessa kallas sedan medelklass och ges ett högre värde än andra. Folk med annan etnisk bakgrund tilldelas på den fria marknaden ett lägre värde för att handlas med och för att de som ligger snäppet över skall känna sig hotade att deras eget värde skall sjunka förbi. Kvinnor ges, precis som i de flesta tidigare system, ett lägre värde och specifika uppgifter i samhället där deras huvudsakliga uppgifter är att föda fram nya varor för handeln med människor och vård om andra i en kapitalisering av tidigare systems husmödrar. I alla sammanhang människor möts finns sedan dessa olika värden med omedvetet. Folk bedömer andra efter det värde kapitalet har satt på dem med hopp om att själva kunna få högre eller rädsla för att hamna under. Så länge vi lever i ett system där vi människor är varor och där vår arbetskraft handlas med på den så kallade fria marknaden, fri för de som äger, kommer vi ständigt även ligga i undermedveten konkurrens om de sociala hierarkierna och aldrig kunna mötas fullt ut i frihet och solidaritet.

Lösning
Vilken som är den slutgiltiga lösningen går inte att formulera ett klart svar på. Hur framtidens samhälle skall se ut är likaså omöjligt samt vore att själv sätta sig över, och ge sig själv ett större värde, än framtidens folk. Vad vi däremot kan, och måste, göra om vi vill kunna ändra någonting är att se förbi den värld kapitalet och den borgerliga demokratin vill ge sken av. Vi måste se förbi de olika värden vi som tvingas arbeta åt de ägande tilldelats för att konkurrera med varandra och istället göra gemensam sak för att själva kunna förvalta våra egna liv. När vi ser att dagens samhälle inte erbjuder frihet och demokrati, att vi inte kan rösta bort de som exploaterar oss och att den demokrati som erbjuds bara skapat en ny härskare istället för den gamla. När vi möts och börjar se vår gemensamma fiende i den klass som lever på vårt arbete och att våra förutsättningar skapar hur vi uppfattar världen samt är grunden till förändring, då kan vi börja göra någonting åt saken. Då kan vi börja mötas, då kan vi börja ifrågasätta. Då, då kan vi börja organisera oss tillsammans för att slippa tvingas arbeta för andras vinst och istället skapa en ny verklighet där besluten tas av de som berörs och där makten ligger hos de som skapar den.

Det handlar om klass!

Rekommenderad läsning i frågan:
Kommunistiska manifestet - Marx, Karl samt Engels Friedrich
Inbördes hjälp - Kropotkin, Peter
Historia och klassmedvetande - Lukacs, Georg

- Revolutionära Fronten 2007