[070128] Borgarnas taktik slår tillbaka

I och med årsskiftet har a-kasseavgifterna höjts avsevärt och a-kassorna har även skiljts från fackföreningarna efter beslut från den borgerliga regeringen. För oss är det uppenbart att detta var ett försök att slå mot den fackliga organiseringen i Sverige. Borgarnas tanke var att folk i och med höjningarna inte skulle ha råd att vara med i både fackförbund och a-kassa samt att folk skulle vara så rädda för arbetslöshet att de skulle välja att gå ur facken. A-kassorna i sin tur skulle omformas till mer eller mindre privata varianter av försäkringskassor för arbetslöshet där premien även nu är anpassad till andelen arbetslösa i branschen, precis som andra försäkringskassor.

Utöver detta har den borgerliga regeringen även beslutat att a-kassorna skall vara självförvaltade (tidigare har delar av arbetsgivaravgiften gått till a-kassorna, men de skall nu istället gå till skattesänkningar för de redan rika) och dessutom betala avgifter till staten för sina medlemmar. Även dessa avgifter ingår i borgaralliansens budget för att göra det billigare att vara rik, men dyrare att vara fattig.

Nu blev det inte som borgarna tänkt sig. A-kassorna har istället blivit nedringda av folk som vill gå ur medan trycket inte alls varit stort på de fackliga organisationerna. En del har även upptäckt att de kan tjäna in en del genom att istället lämna Svenska Kyrkan (värt att kolla upp om ni ännu inte gjort det), grattis Kristdemokraterna! Folk var helt enkelt smartare än vad Littorin & Co trodde och förstod att det nu är viktigare än någonsin för arbetarklassen att organisera sig till försvar mot överklassens angrepp. Detta har lett till att borgarna nu är mycket upprörda och exempelvis Littorin själv har uttalat sig i media om hur fasansfullt han tycker detta är. Han påstår att han anser facken lura sina medlemmar men det är uppenbart att det han egentligen upprörs över är att han själv misslyckats med att lura arbetarklassen än en gång likt de gjorde i valrörelsen. En valrörelse där de nu rasat i stöd snabbarae än någon tidigare regering och de tycks fortsätta röra sig mot impopularitet hela tiden.

Vad innebär då detta taktiska bakslag för borgarnas strategier? Istället för att folk skulle lämna facken och försvaga arbetarrörelsen som borgarna hoppats överger nu arbetarklassen istället deras idé om arbetslöshetsförsäkringar. Dessa försäkringar som dessutom skulle finansiera borgarnas skattelättnader för sin väljarkår; överklassen. I stället för att försvaga facken och generera inkomster åt borgarna själva är folk nu med klassmedvetna och borgarna står kvar utan att de extra slantarna de hoppats kunna suga ur oss som de redan exploaterar på arbetsplatserna. När folk ändå i större utsträckning blir arbetslösa, med tanke på inskränkningar i arbetsrätten som är borgarnas nästa steg, kommer de då stå utan a-kassa men med fortsatta behov av försörjning. Fler och fler kommer då att behöva socialbidrag för att överleva, bidrag som de inte betalat några försäkringsavgifter för och som kommer att behövas tas direkt från skatteintäkterna. Samma skatteintäkter de ville ge sig själva inom överklassen. Borgarnas resonemang måste ha varit att folk skulle vara för rädda för att förlora sin egendom vid arbetslöshet för att luras att lämna facken men vad de glömde var att det är de, inte vi arbetare, som har egendomen att förlora. Borgarna hävdar ständigt att det inte finns klasser i dagens samhälle, men just denna vanföreställning slog nu tillbaka mot dem i deras bristande förståelse.

Samtidigt vill borgarna nu göra det svårare att få socialbidrag och att folk skall sättas i arbete redan efter fem dagar. Hur detta skall gå till och varifrån de nu skall få medel att genomföra detta återstår att se, de har redan tagit så mycket de kan från oss på botten. Om folk inte kan få försörjning genom samhälleliga medel när de befinner sig på botten kommer det sociala missnöjet att öka men det finns även en risk för utökat asocialt beteende och kriminalitet. Vad vi revolutionärer då måste se som vår uppgift är att kanalisera detta missnöje dit det hör hemma. Vi skall inte stjäla från, eller strida mot, varandra inom arbetarklassen utan rikta vår ilska mot de som lever gott på vår misär; den ägande klassen, borgarna. När den sociala skiktningen ökar kommer det bli svårare för de styrande att lura folk att vi inte lever i ett klassamhälle och slutligen kommer de själva tvingas att förstå det uppenbara. Det finns en grundläggande konflikt i samhället, konflikten mellan arbete och kapital.

- Redaktionen