[060703] En hjälte för Karl Marx och Che Guevara. Framställd i allt från dataspel och tv-serier till filmer och mängder med litteratur, vem var Spartacus egentligen? Och vad kan man återknyta till händelser idag? Legenden om Spartacus är enligt många en av mänsklighetens första strukturerade uppror mot imperialism och överheten. Samhället Spartacus mötte Spartacus sägs ha fötts i sydvästra delen av nuvarande Bulgarien (dåvarande Thrakien) kring år 109 f.kr i en typisk underklassfamilj. Romarriket genomgick vid den här tiden en expansiv period och i takt med att imperiet sträckte ut sig mer och mer över den dåvarande ”världen” så nåddes snart Thrakien av romerska legioner och statsmän som ville införskaffa regionen till Rom. Historien säger att det var i ett slag mellan lokala motståndsmän och den romerska krigsmakten som Spartacus greps och skickades till Rom för att bli gladiator – att dö för att glädja romarnas blodiga och brutala levnadssätt och nöjesliv. Vissa historiker hävdar att han kan ha flytt tjänstgöringen efter ett tag och därför mött detta öde, något som skulle förklara hans strategiska talanger. Man vet att Spartacus anlände för att bli gladiator i Capua (i närheten av Napoli) där han lärde känna kamrater som skulle följa honom resten av hans liv. Det romerska samhället var brutalt, och det är inget konstigt att t.ex. 1900-talets fascister har imponerats av romarriket och bland annat tagit åt sig segersaluten romarna uppfann. Klassamhället var totalt, för en romare (civil) med rösträtt kanske det gick åt 20-30 slavar, desto högre man gick upp i samhällsstegen till medel- och överklass så ökade siffrorna avsevärt. Klassamhället i Romarriket skiljer sig dock avsevärt från det vi har idag, vilket ni nog förstår själva. Industrialiseringen ledde som vi vet till slavklassens och böndernas integration med proletärerna – vilket skapade den arbetarklass Marx pratade om och som idag genomgått smärre förändringar, men fortfarande fyller samma funktion. Högst uppe i det romerska samhället låg naturligtvis diktatorn, som under republiken enbart kunde agera i krisläge (annars stod han ansvarig inför senaten). Senaten var det högsta beslutande organet i fredstid och bestod främst av statsmän (politiker), diplomater och generaler. Köpmännen hade ungefär samma tillgångar, hus och annan materiell standard som senatorerna men hade ingen beslutande rätt om de inte blivit invald i senaten, det var dessa som under historien senare utvecklades till dagens kapitalister medan rollen som senaten hade under senare historia blev adel, prästerskap och så vidare. En samhällsfunktion som i dagsläget har försvunnit efter olika revolutioner och sociala uppror. Medelklassen i det romerska samhället bestod av i princip av samma roller vi ser idag, läkare, ingenjörer, advokater, butiksägare, jordägare med mera. Längst ned i det romerska samhället låg proletärerna som hade rösträtt men också levde ett liv präglat av stor arbetslöshet, och oftast drog sig dåtidens, som vi ser det, arbetarklass till militären eller flottan för att kunna få arbete och husrum. Under proletärerna låg slavarna, som över hela riket utgjorde ungefär en tredjedel av befolkningen. Den enda skillnaden mellan proletären och slaven i det romerska samhället var att proletären kunde få lön för sitt arbete, en slav fick inget annat än mat och husrum. Det var mellan proletärerna och slavarna som Spartacus som gladiator befann sig och det var från dessa två samhällsklasser som upproret föddes. Slavarna var så till den grad nödvändiga för romarriket att så gott som allt arbete utfördes av slavar. Svält och pest präglade romarrikets lägsta klasser inom vilka Spartacus befann sig, och rutinmässigt korsfästes slavar som misskötte sig. Våld och död och romantik kring detta speglade dock hela samhället, ofta i samband under paroller som ”ära”. För Spartacus var det dock ”underhållning” och föga romantiskt. Gladiatorer hade det bättre än en vanlig slav då de sågs som en resurs som skulle dö inför samhället blickar för att blidka romarrikets absurt människofientliga ideal. Gladiatorer togs från hela världen, och i Spartacus fall så anlände flera tyskar och galler (Gallien bestod av delar av nuvarande Frankrike och Schweiz) som kom att bli hans nära vänner att härda ut det dagliga livet med, de var även ökända soldater och kunde lära ut mycket praktiska tips. En gladiator fick även viss tillgång till att kunna studera dåtidens tänkare. Idag vet vi att Spartacus tog mycket intryck från bland annat en filosof, Blossius från Cumae, som senare skulle avrättas för att han hävdade slavars och arbetares rätt till värdigt liv. ”De sista skall bli först” var ett av citaten Spartacus tog till sig och använde senare i många tal under hans militära kampanjer mot de romerska härskarna. Spartacus möten med andra än just den arbetande och förtryckta klassen som gladiator har dock gett oss lite information hur han var som person. Historikern Plutarch beskrev Spartacus i ett av sina verk som: ”intellektuell och kultiverad, mer som än grek än en thrakier” vilket tyder på att han bar med sig god analytisk förmåga utöver den militära och präglades av ett intresse att befria slavarna på riktigt istället för att gagna sig själv med den makt han åtnjöt som militär ledare.. Upproret 71 år f.kr så tog sig upproret sig form, man vet ej vilka specifika händelser vid Pompeji som tryckte fram att Spartacus tillsammans med sina närmaste kamrater reste sig just då. Det kan ha varit allmänt missnöje, eller något specifikt som en hård bestraffning eller indragning av matransoner. Man vet ej heller varför just Spartacus valdes till ledare för upproret, man kan dock ana att det var för hans stridsduglighet likväl som sitt intellektuella intresse. Snabbt blev i alla fall den lokala polismakten nedslagen och Spartacus drog sig tillsammans med ungefär 70-80 gladiatorer och befriade slavar till foten av berget Vesuvius där de slog sig till rot. Nyheten om ett uppror spred sig bland slavar i närheten och snabbt så växte Spartacus lilla armé sig större och större. Trots stor plundring i området så lyckades Spartacus och de andra mer krigsvana gladiatorerna på relativ kort tid införa en disciplin bland trupperna och strukturera upp en mindre militär organisation, även om beväpningen var förskräcklig, ibland med så litet som en kökskniv. Hans närmaste fyra vänner från gladiatorskolan valdes tills hans närmaste rådgivare. Efter blott några månader så hade slavarméns styrka växt sig till ungefär 100.000 man vilket inte bara var en stark symbolisk handling för att slåss för sin frihet, utan också ett ekonomiskt bakslag för rom och snart satte senaten igång att mobilisera en styrka att möta Spartacus och förinta slavupproret. Något som hade gjorts två gånger (i stor skala, båda på Sicilien) förut med tydligt resultat, och därför mobiliserades ungefär 3.000 legionärer ihop på snabb tid som begav sig mot Vesuvius. En legionär på den här tiden hade så pass övertag på fält så en modern liket skulle nog liknas med en pansarvagn i sin taktiska, och inte minst, välskyddade roll. Första slaget utspelade sig mot bergsväggen. Roms legionärer var betydligt bättre beväpnade och militärstrategiskt utbildade än den i princip nybildade militära strukturen Spartacus hade skapat. I slaget startskede så trycktes därför slavarna ihop och slogs ned bit för bit mot bergets sida. Spartacus tog dock med sig sitt bästa manskap och lyckades slå sig fri från legionärerna via en flank och upp på en bergsida, där de kunde ta sig till att kunna attackera fienden bakifrån vilket ledde till Spartacus första seger över roms överlägsna arméer. Med den nya beväpningen i sköldar, svärd, hästar och spjut så kunde Spartacus skynda på beväpningen av sitt manskap. Segern förstärkte även hans rykte enormt och nu började slavar på allvar söka sig till hans armé och ersätta de som fallit. Snart återkom romarna, den här gången med två legioner vilket även bar den ökända fasces (symbolen fascister och polismakter över hela världen använder än idag) för att sätta Spartacus ”på plats”. Fortfarande var romarna fast försäkrade att denna slavarmé kunde hanteras enligt protokollet. Återigen gick de i bet mot kampviljan hos slavar och gladiatorer som slogs för sitt liv och den fasces de bar med sig tog Spartacus över och bar med sig som ett hån mot romarna under hela upproret. Efter detta kan man säga att Spartacus började bygga sin legend. Moralen hos hans soldater var enorm, med en armé som inte bara slogs för sin frihet, utan också för att det inte fanns något val. Att dessa strider gav dem ett syfte gjorde dem till farliga, om än outbildade och dåligt beväpnade, soldater. Armén hade vid det här läget också fått en stark disciplin som lockade till sig historikernas intresse, vilket vi har mycket att tacka för att vi idag vet om Spartacus och slavupproret. Vid vintern 71 f.kr hade Spartacus slagit upp och gått ned genom delar av Italien till sydkusten. På vägen attackerades flertalet jordägare och slavar befriades för ingå i en alltmer större styrka. På sydkusten hade kunskapen och organisationen uppnått sån pass intern struktur att Spartacus påbörjade vapenproduktion till sina soldater. Vid våren hade Spartacus och hans närmsta män avvägt till sist vilken väg man skulle marschera för att kunna ta armén till frihet där de f.d. slavarna skulle kunna ta sig till sina hemländer. Man skulle marschera genom hela Italien via västkusten, förbi Rom, och sedan över Alperna. En av historiens mest våghalsiga kampanjer. Internt började dock armén splittra upp sig i olika intressen. Bland de största interna nederlagen var att Tyskarna och Gallerna, som var bland Spartacus bästa krigare, bestämde sig att på egen hand ta sig hemåt. Historiker kan inte peka på vad precis detta beslut berodde på, men det kan ha varit olika krav på hur lång resan hem skulle bli, eller hurvida man skulle fortsätta bedriva kampanjer i södra Italien istället för att marschera norrut för att försöka ta sig hem. I Rom fick senaten panik. Spartacus framgångar hade lett till allvarliga ekonomiska bakslag och tanken på att han skulle marschera igenom hela Italien förskräckte dom. Antalet jordägare som redan hade förlorat sina liv och sina slavar var redan högt. En marsch av beväpnade slavar och gladiatorer genom dåtidens absoluta maktcentrum skulle kunna skaka grunderna till romarriket (respekten för överhögheten) och skada det permanent ansåg de flesta i senaten och började därför höra efter med statsmän och generaler som inte var i utlandstjänst om någon vågade möta Spartacus, som nu sågs både som en upprorisk slav, men också som en galant militär. Fyra krigsvana och erfarna legioner skickades ut direkt från Rom. I södra italien lyckades dessa fyra hitta de tyska och galliska trupperna som hade valt att gå en separat väg och i ett stort slag, där romarna till sist skulle vinna, kunde dessa enheter nedgöras. Spartacus blev rasande att höra att romarna hade nedgjort de tyska och galliska trupperna, där många av hans närmaste vänner bland annat hans närmaste vän Crixus, hade valt att gå och jagade därför reda på de romerska legionerna. I en serie slag jagade Spartacus de fyra stridsvana legionerna upp till centrala Italien där de totalkrossades. Enligt historiska källor var det här bland de blodigaste slagen, och blodigaste sidorna, man sett hos Spartacus. Efter slaget så tvingade bland annat Spartacus att 300 romerska legionärer skulle mötas och döda varandra i gladiatorspel. Senaten hade i ren skräck för Spartacus framfart inte bara mobiliserat dessa fyra legioner, utan även en legion för att skydda alperna. När Spartacus fick höra detta motiverades han ytterligare att trycka sig norrut och under ett slag förintades den legion som skyddade Italiens norra gräns. Han hade till sist lyckat ta sig genom hela Italien, då visste han inte att han skulle göra om samma bedrift igen någon månad efteråt. Armén vänder söderut… Ingen historiker vet verkligen vad som sades vid fötterna till Alperna där slavarmén nu stod. En armé som lyckats i allt de åtagit sig. De hade gått igenom hela Italien och tillfogat romerska stridsmakten skador som få andra hade gjort. Bättre var att nu stod de bara en marsch genom alpernas ogästvänliga klimat för att ta sig hem till sina hemländer. Historien visar dock att den stora majoriteten av Spartacus styrkor gick söderut för att fortsätta en militär kampanj mot Rom. Vissa hävdar att armén efter de segerrika slagen hade fått blodat tand för plundring och därför i rent majoritetsbeslut beslöt sig att gå söderut igen. Något som upprörde Spartacus oerhört enligt vissa som nu ville återvända hem men tog beslutet att fortsätta leda sin armé. Andra säger även att han i det här laget ville avsäga sig sin position då plundringen i sig var inget han stödde. Han beslöt sig dock för att fortsätta vara den militära ledaren före armén. Beslutet att gå söderut igen kan också varit att av ren hämnd, för alla de slag och det livt de levt ta ett sista plundringståg genom maktens centrum innan de med båt via Sicilien skulle ta sig hem. Man vet dock att i diskussionerna som fördes bland i armén så beslöt sig de icke-stridande som mest bestod av skadade, kvinnor, barn och äldre att ta sig över alperna. Och omkring 10 000 tog sig över för att återvända till sina hemländer. Vissa historiker hävdar också att det fördes diskussioner om armén skulle ta sig till Spanien där ett liknande, mindre, uppror fördes. Sant är i alla fall att Spartacus arméer aldrig tog sig dit även om beslutet att gå söderut kan ha varit att ta sig till Sicilien för att omorganisera sig och sedan segla till Spanien. Tydligt är i alla fall, att eftersom det verkar varit mycket diskussion om det hela att är att Spartacus soldater hade en demokratisk struktur, om än under militärt leverne, flera hundra år före sådant var på tal. Det är diskussionerna vid alperna som Crassus kliver fram att åta sig rollen som historiens nemesis. Crassus var en av dåtidens rikaste stasmän någonsin, en horribelt dålig militär, men som kunde snabbt och enkelt betala fram arméer och legioner ur luften. Till skillnad från Spartacus var även högutbildad och föddes in till sin roll som en man som skulle tillhöra den absoluta överklassen. Bland senatorerna så brukade Crassus ofta kritiseras över sin feghet som inte deltog i någon av de kampanjer romarriket förde för att expandera sin makt. I och med Spartacus uppkomst kunde därför Crassus få sin chans att bevisa sin värdighet och då även ge legenden omkring Spartacus en perfekt bov som har gjort historien odödlig. Slavarmén kunde dock utan större problem från Crassus marschera söderut efter de brutit upp lägret vid alperna. Det var först efter när Spartacus befann sig på plats, vid sundet till Sicilien som Crassus hade nått upp med sina, nu åtta stycken, legioner. Utöver det hade senaten också tillkallat tre till legioner, varav en från Spanien och en från nuvarande Turkiet. Två regioner som redan var i krig. Här ser man tydligt hur skrämmande Spartacus idéer och handlingar var. Nu stod alltså Spartacus armé precis i förhandlingar med piraterna från Sicilien som skulle ta armén över för reorganisering när Crassus med andra fältherrar belägrade hela gränsen till övriga Italien för Spartacus. Detta gjorde att piraterna backade från förhandlingarna och i det skedet så påbörjades en flera månader lång belägring av gladiatorarmén. Murar byggdes, vakttorn byggdes, fort byggdes. Ingenting från Spartacus läger skulle få passera till övriga Italien. Tanken bakom detta var nog att antingen svälta Spartacus trupper till den grad att de gör myteri eller att helt enkelt vänta tills ett utbrytningsförsök skulle göras, romarna var vid den här tiden väldigt övertygade att deras murar kunde klara de flesta frontanfall. Veckorna och månaderna gick, med små stridigheter vid murarna försökte Spartacus ta reda på vars ett eventuellt huvudanfall mot Crassus belägrande styrkor skulle ske rum. En av dessa strider är ganska känd då Spartacus efter ett slag låter korsfästa en romersk soldat, vilket sågs som en skymf mot Rom eftersom det straffet var enbart ägnat till slavar. Crassus sägs också ha blivit så förbannat över detta att det kan ha lett till straffet vi kommer att komma till. Till sist bestämde sig Spartacus och hans nu utmattade och krigströtta armé för att försöka ta sig ur fällan. Ett stort slag skedde vilket resulterade i att de flesta i Spartacus armé fick sätta livet till men att en väsentlig del ändå lyckades bryta sig igenom och försöka ta sig österut för att organisera sig igen. Crassus blev rasande att 8 legioner inte kunnat stoppa en reducerat slavarmé med dålig beväpning och efter att han fick veta åt vilket håll Spartacus tagit sig så inleddes en massiv jakt med nästan 10 legioner efter upprorsmakarna. Vid floden Silarus i de centrala delarna av södra Italien hittade Crassus trupper Spartacus och hans armé. I följande slaget, där de romerska legionerna kraftigt översteg i nummer Spartacus trupper, så dräptes till sist Spartacus. Hans kropp återfanns aldrig efter slaget, man kan tro att romarna förmodligen brände hans kropp direkt efter för att inte skapa en martyr av hans död. I lägret hittade romarna sen ungefär 3000 romerska fångar som vad vid bra vigör, något som kraftigt tyder på att Spartacus trots alla sina fälttåg ändå såg ett humant värde i att hålla dem vid liv och att inte plåga dom. Trots detta så tog Senaten och Crassus beslut på att de slavar och gladiatorer de nu hade från Spartacus armé, en styrka på ungefär 6000 man skulle straffas exemplariskt. Alla dessa fångar korsfästes levande på vägen ”Via Appia”, ungefär 20 mil lång, som ledde till rom för att ha rymt som slav och bekämpat den romerska armén och romerska intressen. 5 000 av Spartacus armé lyckades undvika och komma undan slaget vid Silarus. De blev senare nedkämpade i centrala Italien, förmodligen på väg upp igen mot alperna för att sig hemåt. Detta ses som slutet på ”Gladiatorkriget” som revolten kallades. En av endast tre organiserade försök till motstånd under romarriket. Upproret ledde till att Romerska senaten delade ut minimala jordplättar för att blidka vissa militanta element, men samförståndet blev aldrig så bra som de trodde och mindre uppror förekom efter Spartacus död – dock utan att vara ett reellt hot mot rom såsom Spartacus armeér hade utgjort. Spartacus blev en legend Idag har Spartacus och upproret nästan blivit en legend. Allt från musikgrupper, till böcker, till tv-serier, till filmer använder sig av hans namn för att peka på uppror och motstånd. Likt många antika berättelser, som dock mest är sagor, så bjuder dock denna historia nästan på allt som skapar en bra story och kan vara tankeväckande. Det handlar om uppror mot sin egen livssituation, att våga ta initiativ och historien bjuder nästan på en episk, romantisk, kamp mellan den fattiga gladiatorn Spartacus som slåss mot alla odds mot den rika Crassus (Som ni nog listat ut är det han som har stött som förebild för namnet ”Krösus”) med sina övermäktiga armeér. En romantisk bild som bland annat också tagits upp i konstform och förts över till en hel del skönlitteratur. Men detta var ingen fabel, Spartacus har existerat, och de strider och hans leverne har bland annat fyra av romarrikets mest aktade historiker nedtecknat: Plutarch, Appian, Florus, Orosius, och Sallust. Man kan ju fundera men jag tror inte att Spartacus ens förstod vad han skapade under sin livstid. Allt från politiska tänker, som Marx och Che Guevara, till politiska organisationer som Spartacusförbundet (Där Rosa Luxemburg och Karl Liebknect verkade) har skapats för att hedra upprorets anda. Andra nämnvärda personer som Spartacus har inspirerat var bland annat slavmotståndaren John Brown under amerikanska inbördeskriget, som bland annat i välordnade attacker befriande svarta slavar och slogs mot söderns slavägare - han kom att precis som Spartacus dräpas i sitt organiserade motstånd. Historikern Erich Gruen sammanfattar Spartacus såhär: "It causes no surprise that Marxist historians and writers have idealized Spartacus as a champion of the masses and leader of the one genuine social revolution in Roman history. That, however, is excessive. Spartacus and his companions sought to break the bonds of their own grievous oppression. There is no sign that they were motivated by ideological considerations to overturn the social structure. The sources make clear that Spartacus endeavored to bring his forces out of Italy toward freedom rather than to reform or reverse Roman society. The achievements of Spartacus are no less formidable for that. The courage, tenacity, and ability of the Thracian gladiator who held Roman forces at bay for some two years and built a handful of followers into an assemblage of over 120,000 men can only inspire admiration" Vilket man kan hålla med. Före socialismen som sådan ens var född, eller någon form av samhälle som inspirerat till socialism (feodalsamhället, kolonisamhället, industrisamhället) så tog dock Spartacus sitt liv i sina egna händer, och om målet kanske inte var att störta Rom's makt och samhälle så var och är Spartacus fortfarande en stark förebild för att våga slåss för sin födda rätt till att alla föds lika värda. Spartacus uppvisar även en mänsklig sida som förtjänar all respekt; lojalitet, medvetenhet, kurage och kunnande. Lite funderingar Och det skapas ju lite mer, förvisso små, men funderingar när man bara kollar sig omkring i dagens samhälle, som på nästan alla sätt är annorlunda än det Spartacus och hans gladiatorer och slavar kämpade i. Trots det så ser vi klara likheter ändå. De vi kämpar mot till exempel. Nazister och fascister använder fortfarande idag mycket som härstammar från romarriket, allt ifrån uråldriga ideologiska idéer till segerhälsningen och symboler. Polisen använder sig också av symboler, bland annat i sin vapensköld, som härstammar i nästan direkt led från romarriket, för att inte tala om deras kravalltekniker som är direkt tagna utifrån hur legionerna agerade i fält med t.ex. sköldar. Just fasces är en sådan symbol som både används av högerextremister, fascister, nationalsocialister och polismakter över hela Europa. Och om man kollar på samhället i stort då? Jo fortfarande existerar det imperium, fortfarande så utgör den arbetande klassen allt arbete, fortfarande så tar de härskande klasserna till våld för att kväsa uppror, och fortfarande kämpar vi tappert vidare för att kunna bestämma våra egna levnadsvillkor. Om vi ser till romarrikets struktur, och taktiker för att överleva och expandera så kan vi dra flera, och mycket oroande, liknelser till USA. Båda imperierna suger ut mindre stater (kolonier) för att stärka sin inhemska befolkning, båda använder sig av krigsföring för att stärka sig internationellt och båda lider av samma interna problematik gentemot befolkningen, med sociala uppror t.ex. som följder på hur starkt deras klassamhälle är, och inte minst deras polismakt och övervakningsfunktioner. Det kan man glädja sig åt är dock att alla imperier faller, och främst på grund av deras egen girighet och maktkonflikter. Det kanske ändå inte är så jävla annorlunda nu ändå, 2000 år senare
|
